Sara

Igår var jag i Kyrkans Hus på Piña Palmera-kväll. Föreståndarinnan för centret var där tillsammans med en svensk sjukgymnast som jobbar där. Det var skönt att ha träffat några som finns där innan jag åker. Då vet man ju vilka man kommer att träffa och har någon att ty sig till när man är där. Även om människorna som jobbar just på centret antagligen inte är så svåra att umgås med. Det kan de väl inte vara om de jobbar på ett sådant ställe. Det känns i alla fall lite bättre att åka dit nu. Lite mindre läskigt. Och jag lyckades klara spanskan ganska bra också faktiskt, förstod det mesta av vad föreståndarinnan sade och lyckades för det mesta göra mig förstådd, så jag rä ganska nöjd med mig själv.